Fearless Cities – Side event: Social Syndicalism

 

Under lördagseftermiddagen kl. 15.30 – 17.30 ägde programpunkten ”Social syndicalism” rum. En mängd organisationer hade bjudits in för att tala om sina kamperfarenheter. Den som koordinerade workshopen var Valery Alzaga, som har lång erfarenhet av facklig organisering, såväl ekonomisk som social. Mötets syfte var att öka aktivisters och organisatörers medvetande om effektiv social organisering. En central frågeställning var hur man på bästa sätt knyter samman olika typer av kamper och hur dessa kan samverka för att vinna makt.

 

1.

Full fokus på föreläsningarna!

De första organisatörerna att dela med sig om sina erfarenheter och idéer var aktivister från Chicago. Deras huvudtes var; kartlägg makten – följ pengarna. Historiskt har man bland Chicagos progressiva aktivister riktat in sig på enstaka politiker. Efter att de ofta kört fast när politikerna avfärdar anklagelserna och avsäger sig ansvaret för deras skandalösa agerande valde aktivisterna en ny metod. Man visste att vissa politiker var korrupta, men man valde nu att försöka ta reda på vilka organisationer som backar upp politikerna. När organisationen väl var identifierad lemlästades den. Man försökte nu ta reda på vilka andra grupper i samhället som berörs av just denna organisationens agerande. Genom att få kunskap och insyn i de korporativa nätverken kunde nu flera olika grupper som for illa av samma företags agerande samarbeta för att motarbeta företaget. I de allra flesta fallen ledde pengakedjan till ”Wall Street”, alltså den amerikanska storfinansen. Walls Fargo är den näst största banken i USA. En amerikansk fackförening organiserade arbetare på banken och fann då mycket fakta som banken helst inte ville skulle komma ut. Bl.a. hade många människor blivit bostadslösa p.g.a. Walls Fargos räntesystem och banken stod även som en av de största finansiärerna till den omtvistade Dacota Access Pipeline. Aktivisterna i Chicago lyckades att med bara en veckas varsel samla mer än 300 personer för att protestera mot Walls Fargos agerande. Man diskuterade då hur banken skulle bekämpas på bästa sätt. Efter en tids kampanjande mot banken tvingades VD:n att avgå och många amerikanska kommuner valde att ta ut sparade pengar från banken.

 

2.

Puerto Rico är en ö-nation i nordöstra Sydamerika. Landet befinner sig just nu i en ekonomisk kris och har en stor statsskuld. Aktivister som organiserar studenter på landets största universitet berättade om hur de organiserat en massrörelse mot kapitalet. En av världens största banker, Bank Santander, kräver den största delen av Puerto Ricos statsskuld. Bankens VD, Carlos Garcia, har länge varit drivande i att låna ut pengar till landet – och till extremt hög ränta. Garcia blev senare världsbankens ordförande. Aktivisterna menar att puertoricanerna inte röstade på sina kapitalister, därför anser de sig inte skyldiga att betala någon skuld till bankerna. Studenterna på universitetet har organiserat sig mot skuldkraven och inlett en strejk. Aktivisterna menar att det för studenterna är tydligt vilka som är ”the bad guys”. Santander vill ha 800% i ränta, vilket självklart har skapat en nationell kris. Under de senaste åren har 10% av landets befolkning flyttat utomlands och det bor nu fler puertoricaner utanför Puerto Rico än i sitt hemland. Staten har stängt ca. 30% av landets skolor vilket har väckt en stor frustration hos landets invånare. För något år sedan beslutades det att 40 000 studenter skulle vräkas från sina utbildningar. Detta ledde till att 12 av universitetets 14 studenthem gick ut i strejk. Studenterna på universitetet förde två kampanjer; en för att stärka universitetet och häva vräkningarna, samt en mot Carlos Garcia och bankväsendet. Många olika fackförbund och organisationer har gått med i kampen mot bankerna och förra året genomfördes en nationell bojkott mot Santander och de andra storbankerna. Media dokumenterade när folk i massor tog ut sina sparade pengar, vilket blev en väldigt bra och symboliskt viktig aktion. För Puerto Ricos folkrörelser är Bank Santander den gemensamma fienden. Kampen mot Santander är en kamp mot kolonialismen. Istället för att börja prata om hur vi ska organisera oss, som aktivister tenderar att göra, utgick aktivisterna på universitetet i Puerto Rico först och främst med vem vi ska organisera oss mot.

 

3.

Spanska PAH-aktivister i skarpt läge!

Nästa organisation att dela med sig av sin kamp var spanska anti-vräkningsplattformen PAH – Plataforma de Afectados por la Hipoteca. Aktivisterna från PAH som var närvarande på workshopen var alla organiserade i Barcelona, där de nått stora framgångar. I PAH är det gratis att bli medlem och de tar inte emot pengar från andra organisationer. De arbetar huvudsakligen mot vräkningar och höjda hyror. Många människor de möter i sin aktivism ser sig själva som ansvariga för den situation de hamnat i. PAH vill genom folkbildning politisera vardagslivet och få folk att istället lägga skulden på de riktiga bovarna. PAH är en feministisk icke-våldsrörelse som genom direkt aktion bl.a. stoppar vräkningar och ockuperar banker. De är väldigt envisa och har aktiviteter varje vecka. De arbetar mycket med media för att få ut budskapet i sina aktioner. De hoppas kunna skapa debatt och på sikt ändra lagarna kring boende, främst kring räntesystemet. De samlade för några år sedan ihop 1500 namnunderskrifter i hopp om att ändra en lag om boende, men de fick inget gehör i kommunstyrelsen. Nu arbetar de istället på ”gatan” då de anser att folkets kompromisslösa inställning till vräkningar är det viktigaste elementet i deras organisation. PAH är en platt organisation och har därför inga ledare. Var tredje månad möts de olika lokalgrupperna för att ha stormöte, där tas beslut kring rörelsens riktning. När man jobbar mot vräkningar gäller det att ibland ta snabba beslut. Därför har de en grupp med mandat att ta dessa beslut utan alla medlemmars godkännande. Dessa beslut måste dock gå i linje med rörelsens politiska ramverk. Alltså är dessa beslut rent taktiska.

 

4.

Frankrike, likt många andra europeiska länder, har de senaste åren lidit av de ekonomiska kriserna. Arbetslösheten är hög och det sociala skyddsnätet urholkas. I Paris gigantiska, miljonprogramliknande förorter pågår det dock social organisering. En representant från organisationen Atelier Populaire d’Urbanisme de Grénoble berättade om vad de sysslar med. I de franska förorterna har det under lång tid varit många olika typer av organisationer som bedrivit verksamhet. Eftersom den traditionella vänstern inte verkade få fäste någonstans började man prata om nya sätt att organisera på. Många olika, ofta unga organisationer slogs samman under en plattform. De utgick från Saul Alinskys organisationsmetod vilken innebär att organisatörerna söker upp ”naturliga ledare”. Dessa är människor med respekt och inflytande i sitt område. Ibland hindrar dessa ledare folket från att organisera sig, men oftast vill de det bästa för sitt område och hjälper gärna till att organisera för positiv förändring. Man tänker att ledare är oundvikliga och viktiga när det kommer till organisering, men att organisationen löpande måste byta ledare för att motverka korruption och intressekonflikter. I förortsorganiseringen använder man folkets egna erfarenheter och kunskaper. Ilska är en väldigt vanlig, och ofta drivande motivationskälla. Organisatörens roll är främst att finna personers egna motivation och använda den för att skapa rörelse. Även alldagliga saker som barn, kompisar, arbetskamrater, i princip vad som helst kan verka motiverande – bara det sätts i rätt sammanhang. Erfarenheten av de traditionella, ”vänsteristiska” organisationsmetoderna är att ekonomiska krafter, ofta drivna av bankerna, gång på gång krossar kamperna. Enligt de franska förortsorganisatörerna är organisatörens roll relativt reaktiv. Organisatören startar bara bilen, det är folkets uppgift att köra den.

 

5.

”Enligt bostadsaktivisterna har en oreglerad bostadsmarknad plockat upp det gamla apartheid-systemet.”

De sista att presentera sina kamperfarenheter var bostadsaktivister från Cape Town’s Reclaim the City, eller RTC i Sydafrika. Sydafrika är ett av världens ojämlikaste länder. Trots detta är Kapstaden den mest besökta turiststaden i Afrika. Det är en stad full av motsättningar, mellan svarta och vita, rika och fattiga, lokalbefolkning och turister. Det är även en av de städer i världen där det sker mest mord. Enligt bostadsaktivisterna har en oreglerad bostadsmarknad plockat upp det gamla apartheid-systemet. Hyrorna är tre gånger så höga som medelinkomsten, vilket gör staden extremt segregerad och krisartad. Sea Point är området där det är dyrast att bo. Bakom de stora, fina lägenheterna gömmer sig små enrumslägenheter där arbetarna bor. De får inte laga mat på sina rum utan tvingas gå till offentliga kök eller köpa mat. De får inte heller ta emot besökare. Dessa arbetare jobbar som ”hushållare” åt de som bor i den finare lägenheten, vägg i vägg. Din chef är alltså också din hyresvärd. Klagar du på arbetsvillkoren eller boendet är du garanterat både bostadslös och arbetslös. De som blir vräkta får flytta ut till kåkstäderna i stadens utkanter. Bostadsaktivisterna har försökt driva fram förändringar, bl.a. genom att ockupera två centralt belägna byggnader vilka de inte skulle lämna förrän kommunen klubbade igenom bygget av billiga hyresrätter i stadens centrala delar. Enligt erfarenhet är det väldigt svårt att stoppa vräkningar i Sydafrika, därför måste pengarna spåras till högre ort. En nyckelfaktor till framgång är att skapa en positiv mediebild av folkens rörelser – på så sätt rättfärdigas kampen av folket.

 

6.

Som avslutning på workshopen tog koordinatorn, Valery Alzaga till orda. De sociala facken är till för alla som har gemensamma intressen och gemensamma mål. Genom dessa kan människor solidarisera sig med varandra samt angripa den gemensamma fienden från olika håll. Kapitalet är flexibelt, det rör sig snabbt. Därför måste vi också, i vår organisering vara flexibla och försöka ligga steget före. Olika rörelser kan enas internationellt mot samma fiende, som t.ex. Bank Santander eller bostads-jätten Blackstone och angripa dessa på koordinerade sätt. Något som flera personer som närvarade på workshopen framhävde var problematiken med skam. Skam är något väldigt många utsatta människor känner och som ofta hindrar dem från att agera mot orättvisorna de utsätts för. Hur kan vi då vända folks skam till en progressiv känsla som leder till handling?
Jordens utsugna merpart kan förvandlas till en armé av de nedbrutna. Våga göra kampen för en bättre värld personlig, våga möta folkets förtvivlan och våga leta sätt att omvända den till hopp och framtidstro. Genom att prata om personliga dilemman i en social och politisk kontext kan, av erfarenhet, mycket negativa känslor vändas till något gemenskapande och framåtskridande. Glöm dock aldrig att fokusera på lösningarna när vi pratar om problem. Om många människor identifierar att de berörs av samma problem kan de skapa föreslagna lösningar, när de arbetar för att förverkliga denna lösning kommer de oundvikligen identifiera vad som står i vägen, och attackera det.

 

Ytterligare information, programpunkter, talare m.m. hittar du på:
http://www.fearlesscities.com

Fler anteckningar från Fearless Cities samt andra municipalistiska träffar hittar du på: http://www.demokratisering2017.se/